Fosforläckage från lerjordar

Jordar med högt fosforläckage

Under perioden mellan 1950-1980 hade vi en övergödning av fosfor i jordbruket. Dock ligger vi idag på de lägsta nivåerna som vi haft på 1900-talet. Trots nedgången finns ett problem med fosforn som ackumulerats från den tid det övergödslades. Vi har även problem med att man har lagt/lägger ut fosfor i form av stallgödsel i för höga givor på vissa områden. Högt innehåll av fosfor i marken bidrar till att mer fosfor läcker ut. Hur mycket fosfor och vilka vägar fosforn tar, varierar beroende på jordarten. I Sverige finns tre typer av högriskjordar som står för de största bidragen till fosforläckaget:

  • Lerjordar med stort makroporflöde, ytavrinning och erosionsförluster
  • Siltjordar med erosionsförluster 
  • Sandjordar med dålig sorptionskapacitet (d v s dålig förmåga att buffra fosfor)

Åtgärder för att minska fosforläckaget behöver anpassas utifrån jordarten. En åtgärd som är effektiv på silt- eller sandjordar kan t ex vara mindre lyckad på en lerjord. Lerjord är dominerande i Sverige med drygt hälften av åkerarealen, och det är den typ av jordbruksmark som har störst risk för läckage. 

I  Project Born fokuserar vi på lerjordar, då det är på sådana jordar som åtgärderna som vi ska beskriva lämpar sig.


Lerjord


Lerjordar är jordar som innehåller minst 15% ler, vilket är den mest finkorniga vittrings- och erosionsprodukten (diameter <0,002 mm). Ler sätter redan vid ganska låga halter en stark prägel på jorden. Det tillför egenskaper till jorden som gör att den sväller och blir smetig i vått tillstånd och krymper och blir hård när den torkar. Lerjordar är ofta näringsrika p g a sin stora förmåga att binda näring i en växttillgänglig form, de är därför bland de bördigaste jordar vi har. 

En stor nackdel med lerjordar, särskilt mellanleror till styva leror, är att de kan vara svåra att bruka p g a skorpbildning eller en alltför kokig struktur. Dålig dränering och långsam upptorkning är också ett vanligt problem. Lerjordar är känsliga för markpackning. Om man kör med tunga maskiner vid för hög vattenhalt kan man förstöra strukturen under många år framöver.

Klassificering av lerjordar

Lerjordar klassificeras dels utifrån lerhalten men även utifrån innehåll av sand, mo, mjäla och organiskt material (se bild över jordarter i Sverige). Det finns även gyttjeleror, som till skillnad från vanlig lera härstammar från organiska sediment.

De olika lerjordarna har väldigt skilda egenskaper och kan reagera olika på samma åtgärd.


Läckage av fosfor vid erosion

Det komplexa med en lerjord är att samma jord under en period kan vara kompakt, för att senare torka upp och få en grov aggregatstruktur.  I lerjordar med grov aggregatstruktur följer vattnet sprickor, gångar och stora porer. Om dessa är intakta kan vattnet transporteras mycket snabbt genom markprofilen. Vattnet river loss jordpartiklar på vägen (inre erosion), varav både löst och partikulärt fosfor följer med vattnet genom markprofilen. En lerjord kan binda mera fosfor än en sandjord, det är alltså mer allvarligt att ha erosionsförluster på en lerjord. Ni kan se skillnaden i läckage på försöken i Halland. Se tabell nedan.
På kompakta lerjordar, där vattnet tar lång tid att infiltrera, rinner vattnet av på ytan och för med sig jordpartiklar och näring. En stor del av hela årets förluster kan ske under mycket kort tid, t ex vid snösmältning eller kraftiga regn. I praktiken handlar det om 90% av läckaget under 10% av tiden och läckaget kan ske både genom dräneringen eller som översköljning.

God struktur minskar fosforläckaget

En god markstruktur är viktig både för bördigheten, då växtrötterna gynnas av en god fördelning av luft- och vattenfyllda porer, men också för att minska erosionen och läckaget av näring. Man eftersträvar ofta en ”smulig struktur”, där aggregaten är luckra och porösa. Har man en god struktur infiltreras vattnet istället för att rinna av på ytan, eller genom stora gångar i markprofilen. Åtgärder för att gynna en god markstruktur är därför viktiga för att minska fosforläckaget från dessa jordar.

En god struktur kan man få naturligt genom: 

  • Torka på sommaren
  • Djup tjäle
  • Växter med stora och djupa rotsystem

Andra bra och långsiktiga strukturförbättrande åtgärder är:

  • En fungerande dränering
  • Tillförsel av organiskt material
  • Strukturkalkning

Den enda åtgärd som går att göra för att få en varaktigt god struktur under lång tid i en lerjord, är strukturkalkning. Övriga åtgärder ger en god struktur för stunden, men den försvinner eller blir dålig under ogynnsamma förhållanden.


Strukturförbättring blir allt viktigare


Förlusten av fosfor är direkt relaterad till jordförlusten (erosion) och denna är i sin tur extremt beroende av väder och klimatförändringar. Med ökade regnmängder på kort tid blir det allt viktigare att upprätthålla en god jordstruktur för att förhindra erosion. Det kommer att behövas långsiktiga jordförbättringsåtgärder för att bevara jordbruksmarkens bördighet i framtiden. Det blir även allt viktigare att förlänga tidsfönstret då jorden är brukbar, då odlingssäsongen blir längre. Lantbrukaren har då mycket lättare att fortsätta hålla en god struktur på sin mark (rätt åtgärd i rätt tid). Rätt struktur medför även att det går att odla fler sorters grödor på samma jord.

Medelvärdena avser försöksrutor i Halland (9 st på matjord (Mellby) och 12 st på mellanlera (Lilla Böslid)) med vårsäd och tillförsel av fosfor med mineralgödsel eller flytgödsel på våren under 2010-2012. Källa: Helena Aronsson, SLU.